-
Det funkar inte.
Jag vill inte.
Det funkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte om det är mig det är fel på.
Detta funkar inte.
Jag är bara ledsen och tror att jag är störd i huvudet.
Är jag så dålig och lat som det sägs så är jag dum i huvudet som förtränger det
och skyller i från mig.
Men varför är det jag som tar upp diskussioner då?
Varför är det jag som pratar och bara får tillbaka svar som "Amen du då, vad gör du själv?"
Detta funkar inte och jag har panik. Jag vet inte vad jag ska göra.
Ajajaj!! Dialogen är tydligen inte den bästa. Har du testat att börja diskutionen med "Jag känner att..". Oftast börjar vi med "Du är så..." och då kommer man i försvarsställning på en gång. :(
Inbillar mig att hittar man rätt sätt så fungerar det, men det är svårt!
Sv: Finns det liv finns det hopp! :D
Lycka till! (Vissa når man inte fram till oavsätt, men det är viktigt att inte anse att det är den ena eller den andras fel. Det kan vara så att man rent av inte passar ihop på "diskutionsfronten".)
Sv: Då hittar man en ny! (skojar, vet att det inte är så enkelt)
Jag vet ej. :(
Svårt oxå när jag inte vet mer, jag bara gissar. Kanske du kan försöka skriva ett brev om hur du känner? Det kan vara jättebra! Då tänker man efter lite mer och den som läser får oxå lite tid på sig att fundera innan man sammanstålar och pratar igen. ??
Madde är jättebra att prata med! Som oftast ger jag mig dock, annars blir hon så ledsen. Hon kan ju inte läsa och har inte gått i skolen så hennes självförtroende inom de områderna är inte på topp!
Om det inte är en släkting/sambo så kanske du kan undvika personen ett tag? Får ni båda distans så kanske det blir lättare?
